God (mån)dag!

Då har jag äntligen fått hem mitt hett efterlängtade Intellivision V1 från härliga gamla 1979. Syftningsfelen haglar redan i första meningen, men nej : Ingen har skickat mig konsollen med en tidsmaskin. Hur som haver, det var ett glatt återseende för min del då mina allra första år som aspirerande supernörd spenderades framför denna apparat. Själv ägde jag en V3’a på den tiden, men varför satsa på något annat än den allra första versionen om man har chansen? Jag hade tom sån tur att jag fick den i sin orginalkartong, och för en samlare är det guldstjärna i kanten när det gäller apparater med över 30 år på nacken. Vi tar en titt på den tycker jag!

Som ni kan se så har den definitivt sett bättre tider, men jag tror inte man kan förvänta sig så mycket mer av en så gammal låda. Det skulle vara om den vore köpt av en annan samlare då, men i detta fall är det icke så. Jag älskar dock den tidstypiska designen med konsollen i centrum och en bakgrundsdisplay med de tillgängliga spelen. En riktig eyecatcher om du frågar mig 🙂

Låtom oss väcka liket:

Vidare till själva konsollen då. Jag kan våga påstå att den är i nästan mint condition om man bortser från det ganska påtagliga slitaget på styrplattornas “emalj”. Jag kan inte riktigt begripa varför man lade ett tunt lager med bronsliknande färg på den del av konsollen som tveklöst skulle komma att slitas hårdast? Well, det var 1979 trots allt. Jag är ganska säker på att man inte hade riktigt samma tänk på den tiden. Vi tar oss en titt på den ihopkopplade konsollen tycker jag:

Säga vad man vill, men den är ganska estetiskt tilltalande. Tekniskt sett dock så finns det ett par rejäla missar tycker jag. Handkontrollerna sitter fast i maskinen och är därmed dömda att att ryckas lite för hårt i till slut. Ett av de allra vanligaste felen med just den här konsollen är att kontrollerkorten pajar vilket bevisar faktum. En annan grej är det här med utstickande kassetter till höger eller vänster om konsollen. Inte så himla bright, och sneda cartridgeportar hör även de till vanliga fel med denna apparat. Sist men inte minst brukar rf-modulatorn bli ordentligt glapp (tack vare ch3/4 switchen som sitter på undersidan). Switchen användes för att konsollen skulle passa så många tv-apparater som möjligt på den tiden. Så, hur fungerade min apparat då? Det är där vi återvänder till rubriken!

….CLEAR…!

Mitt Intellivision har med sina 34 år på nacken sett sina bästa år, och har därmed också drabbats av de flesta av de sjukdomar som jag beskrivit ovan. Att koppla in det och faktiskt sparka igång maskineriet var allt annat än lätt vill jag lova. Min rf-modulator var glapp som ett bussgarage, men efter ihärdigt pillrande med en kökskniv lyckades jag få den att faktiskt leverera en bild som varken flimrade eller sprakade underligt. Kassettporten var jag tvungen att blåsa ur ett antal ggr innan den kände för att ens starta upp ett spel. Till råga på allt så verkar kortet till kontroll #2 vara ordentligt glappt i lödningarna. Hur som helst, jag fick det att fungera tillfredsställande till slut, och tro mig när jag säger att jag log från öra till öra när det väl fungerade 🙂 Vilket spel jag först provade ser ni på bilden ovan.

Precis så här fantastiskt såg det ut i början på 80-talet. Spelet “Advanced Dungeons & Dragons : Treasure of Tarmin” var faktiskt ett av de mest avancerade spelen till denna apparat, tro det eller ej. Om du av någon händelse sitter och läser det här inlägget i din iPhone 5 eller din Galaxy S4 så kan det ju vara skoj att veta att din telefon är tusentals många ggr kraftfullare än mitt gamla Intellivision, men: Det var här de första stegen togs mot den teknologi nästan alla av oss sitter med idag. Det är det som gör det så underbart att äga dessa gamla maskiner. Man får se och uppleva begynnelsen av något som skulle komma att bli så mycket kraftfullare än vad man någonsin kunde drömma om på den tiden.

Den här maskinen kickstartade mitt intresse, och resten är historia.

Tack för att ni läste:

//Stefan