Magnavox Odyssey 2 / Philips Videopac G7000 : The Review! (Rev 2)

(Text reviderad då orginalet kändes helt oinspirerat. Mer precisa marknadspriser tillförda)

God Kväll!

Det har än en gång blivit dags att gå tillbaka i tiden och studera gamla TV-spel, och denna gång ska vi sträcka oss hela vägen till 1978 (då yours truly inte var mer än 4 år gammal). Konsollen i fråga heter Magnavox Odyssey 2 (eller Philips Videopac G7000 här i Europa), och så vitt jag vet så har åtminstone ett par av mina läsare kommit i kontakt med, eller själva ägt ett exemplar av denna maskin. Vi tar som vanligt och börjar rescensionen med en reklamfilm för sagda konsoll från då det begav sig : Varsågoda!

1978!

Magnavox var innovatörer inom Tv-spelsindustrin, och jag skulle tom vilja använda uttrycket pionjärer när de släppte sin första Odyssey år 1972. Sex år senare var det dags för den officiella uppföljaren, och det är den som vi ska ägna oss åt idag. På sin tid var den faktiskt en tämligen fantastisk maskin, och vi tar väl och kör igång med vad det var som faktiskt gjorde den unik. Here we go!

DSC_1022

During a time of paddles, keyboard is king!

Odyssey 2 slog på den stora trumman och gick ifrån den rena tv-spels känslan (vilket var unikt på den tiden). Visst fanns joystickar, men hur många tv-spel hade ett “ordentligt” tangentbord? Ovan kan ni se bilden på min egen Odyssey som jag köpte från USA (där de är vanligare än här i Europa). Hursom: Magnavox hade stora planer med sin maskin! Den skulle inte bara vara ett simpelt tv-spel, utan även en liten dator. Det fanns kassetter för utbildning inom matematik, en option att köpa till en röst-synth modul (likt Mattel’s Intellivision), och tom en separat schack-modul med egen cpu. För sin tid var den helt enkelt innovativ på många olika vis. I slutändan var det dock (inte helt oväntat) spelen som skulle komma att ta den största platsen.

DSC_1027

Tech-specs:

  • CPU
  • Memory:
    • CPU-internal RAM: 64 bytes
    • Audio/video RAM: 128 bytes
    • BIOS ROM: 1024 bytes
  • Video:
    • Intel 8244 (NTSC) or 8245 (PAL) custom IC
    • 160×200 resolution (NTSC)
    • 16-color fixed palette; sprites may only use 8 of these colors
    • 4 8×8 single-color user-defined sprites; each sprite’s color may be set independently
    • 12 8×8 single-color characters; must be one of the 64 shapes built into the ROM BIOS; can be freely positioned like sprites, but cannot overlap each other; each character’s color may be set independently
    • 4 quad characters; groups of four characters displayed in a row
    • 9×8 background grid; dots, lines, or solid blocks
  • Audio:
    • Intel 8244/8245 custom IC
    • mono
    • 24-bit shift register, clockable at 2 frequencies
    • noise generator
    • NOTE: There is only one 8244/8245 chip in the system, which performs both audio and video functions.
  • Input:
    • Two 8-way, one-button, digital joysticks. In the first production runs of the Magnavox Odyssey and the Philips 7000, these were permanently attached to the console; in later models, they were removable and replaceable.
    • QWERTY-layout membrane keyboard
  • Output:

Som den teknikintresserade kan se så talar vi om extremt begränsade specs i den här maskinen. Den ligger ungefär i linje med Intellivision, och spelen är faktiskt ganska likvärdiga på alla sätt och vis. Det var stort, blockigt och inte särskilt avancerat. Till skillnad från just Mattel’s Intellivision så hade inte Magnavox tredjepartstillverkare till en början, och det bet hårt på maskinens försäljningar. Man sålde drygt 1 miljon maskiner i USA fram till 1983, men just tack vare den lukrativa Europamarknaden (G7000 remember?) så lyckades man fortsätta skapa intresse för denna gamla hybridmaskin. Vi kommer att åtkerkomma till spelen lite senare, men just nu vill jag adressera aspekten som gjorde Odyssey 2 unik (förutom tangentbordet) : Nämligen “multi-purpose” spelen som kombinerade tv-spel med klassiska brädspel: Ett grepp som inte var helt vanligt när det begav sig.

DSC_1028

Inspiration från JRR Tolkien!

Som jag sa tidigare var Magnavox innovatörer, och ovan har vi ett exempel på en sån innovation : The quest for the rings! Det var inte bara ett simpelt spel för din tv, utan en kombination och videospel och brädspel. För sin tid var det vansinnigt snyggt presenterat (snudd på överdådigt), och gav helt klart en extra dimension till vad man kunde göra med en konsoll från 1978. När jag väl köpte min egen Odyssey 2 så var ovanstående spel den absolut största anledningen. Paketet jag köpte innehöll konsoll + 31 spel (27 i orginalkartong med manualer och allt), men just The Quest for the rings hade jag höga förhoppningar på. Jag hade lite extra tur med min kopia, då den faktiskt var ospelad och därmed i princip i nyskick.

DSC_1030

DSC_1031

Ganska fascinerande kombination om du frågar mig. Om inte annat har detta spel lite extra värde på andrahandsmarknaden. Jag har sett priser runt 600:- för oanvända orginal vilket är ett riktigt bra pris för spel till denna maskin. Det släpptes två till spel i samma stil, men de har jag inte lyckats få tag på.. än. Nu går vi över på de “vanliga” spelen till konsollen.

DSC_1033

The ordinary game!

De vanliga spelen till konsollen höll kraftigt varierande standard (enligt min åsikt), men det var väl egentligen inget ovanligt på den tiden. Både Intellivision & främst Atari led av samma typ av problem. Haken (som jag skrev om lite tidigare), var att Odyssey 2 till en början inte hade tillgång till tredjeparts tillverkare, och därmed aldrig fick ut så många titlar på marknaden. Allt som allt släpptes dryga 70 spel (tror jag), och på en marknad där Atari släppte hela syndafloder av spel kan jag tänka mig att det var svårt att hävda sig. Vi ska ta en titt på en hög av spelen som släpptes till denna maskin.

Som ni kan se så handlar det om ganska enkla koncept, men å andra sidan kanske man inte ska förvänta sig så mycket annat från en så pass gammal maskin. Jag tycker att spelen har en viss charm trots allt 🙂

Men var konsollen bra?

Med dåtidens mått så var den en konsoll bland alla andra om jag ska mäta kvaliteten på spelen. Jag gillar att man försökte vara innovativ, och hade man haft ett större tillverkarstöd kanske det hade gått bättre för den än vad det till slut gjorde. När jag växte upp ägde jag en Intellivision, men fick chansen att testa en kompis G7000. Jag vill minnas att jag gillade min Intellivision bättre, för det var något med spelen till den som bara “kändes” uhm… tilldragande (!?). Att jag köpte ett samlarpaket handlar mest om att den har ett högt sentimentalt värde för mig, och för att så många av spelen var helt intakta.

Ekonomi:

Det är svårt att hitta ett balanserat värde på andrahands marknaden, men runt 6-900:- för en konsoll i kartong verkar inte vara ovanligt. I Sverige kan du köpa enstaka spel (utan kartong) för typ 120:- styck, men jag rekommenderar varmt att man vänder sig till USA där spelen var vanligare (och därmed lättare att få tag på kompletta). De dyraste spelen är de som är hybrider mellan tv och brädspel, och där går priserna upp markant. Är du själv sugen på att köpa en konsoll så är det troligtvis inte för den superba kvaliteten på spelen, utan för att du precis som jag älskar nostalgi. Det är något som Odyssey 2 riktigt dryper av 🙂

//Z

Atari Jaguar – Någon måste komma sist.

God Eftermiddag!

Efter många om och men är det äntligen (?) dags för ännu en review i retroteknologins tecken. Jag har nämnt i tidigare poster att just den här rescensionen ska komma, men att jag gång på gång misslyckats med att författa något vettigt. Nu ska jag dock försöka att ge en rättvis sammanfattning på den troligtvis mest utskällda konsollen genom tiderna : Atari Jaguar: Spänn fast säkerhetsbältena!

1993!

En tid då allt mättes i “bitar” på konsollscenen. Det var lite som dagens Megapixel hysteri bland digitalkameror. Ni vet, “Ju fler Mpixels, destå bättre” mentaliteten. Nu vet ju (förhoppningsvis) ganska många att det inte är så enkelt. Mer är helt enkelt inte alltid bättre, men Atari red på den vågen när man lanserade världens allra första 64-bitars konsoll : Jaguar! Frågan är: Var den det monster som alla tv-spelsälskare hade väntat sig? Kanske det.. men inte på det sätt man hoppats på hemma i tv-sofforna.

DSC_1016

Här ovan har vi en bild på mitt exemplar av det som Atari trodde skulle slå ut både Super Nintendo,Sega Megadrive & tom Panasonic 3DO. Innan vi går in på den brutala urkraften som Atari påstod sitta under huven på denna apparat, tycker jag att vi tar en titt på den rent estetiska presentationen. Som ni kan se på bilden så var Atari’s designers med högsta sannolikhet stenhöga på PCP eller något, för att kalla maskinen vacker är snudd på omöjligt. Jag har kommit fram till att den ser ut som en korsning mellan ett askfat och ett våffeljärn.. med fartränder på. Än värre är den så kallade kontrollen.. Vi tar en till bild.

DSC_1018

Den här kontrollen… saknar jag nästan ord för att beskriva ordentligt. Förutom att den är stor, klumpig och ergonomisk som en järnjungfru så ser den nästan ut som kontrolldosan till en gammal Grundig TV (som vi hade när jag var liten). Om Jaguar skulle toppa någon som helst lista så vore det för världens absolut sämst designade handkontroll! Jag har testat många risiga kontroller under mina dagar som nördarnas prins, men den här tar hem priset! Grattis Atari, vad tänkte ni på?

Nu har jag spottat färdigt på den estetiska delen, och med det sagt tar vi och lyfter på huven för att se om det blir bättre där. Den skulle ju trots allt vara ett 64-bits monster, eller hur var det egentligen?

The Hardware (med hjälp av Wikipedia):

Processors:

  • “Tom” Chip, 26.59 MHz
    • Graphics processing unit (GPU) – 32-bit RISC architecture, 4 KB internal cache, all graphics effects are software based.
      • Core has some additional instructions intended for 3D operations
    • Object Processor – 64-bit non-programmable; provides all video output from system.
    • Blitter – 64-bit high speed logic operations, z-buffering and Gouraud shading, with 64-bit internal registers.
    • DRAM controller, 8, 16, 32 and 64-bit memory management
  • “Jerry” Chip, 26.59 MHz
    • Digital Signal Processor – 32-bit RISC architecture, 8 KB internal cache
      • Similar RISC core as the GPU, additional instructions intended for audio operations
    • CD-quality sound (16-bit stereo)
      • Number of sound channels limited by software
      • Two DACs (stereo) convert digital data to analog sound signals
      • Full stereo capabilities
    • Wavetable synthesisFM synthesis, FM Sample synthesis, and AM synthesis
    • A clock control block, incorporating timers, and a UART
    • Joystick control
  • Motorola 68000 “used as a manager”.
    • General purpose 16/32-bit control processor, 13.295 MHz

Other Jaguar features:

  • RAM: 2 MB on a 64-bit bus using 4 16-bit fast page mode DRAMs
  • Storage: ROM cartridges – up to 6 MB
  • DSP-port (JagLink)
  • Monitor-port (Composite/S-Video/RGB)
  • Antenna-port (UHF/VHF) Fixed at 591 MHz in Europe
    • Not present on French model
  • Support for ComLynx I/O
  • NTSC/PAL machines can be identified by their power LED colour, Red = NTSC, Green = PAL

“Do the math!”

Ovanstående subrubrik använde Atari i sina reklamer för att marknadsföra detta 64-bits monster. För er som av någon anledning faktiskt tittade på föregående “datablad”… ja, riktigt så sant var det väl ändå inte, eller hur? I grund och botten så jobbade Atari Jaguar med en 32-bits cpu & gpu, men med 64-bits hjälpprocessorer. Atari’s ledning hävdade dock att dessa hjälpprocessorers blotta närvaro på moderkortet var mer än tillräckligt för att få kalla maskinen “64-bit”. You do the math? Jo, pyttsan ja.

Men spelen då din *#!”%& hårdvarunörd?

Vi sparar väl det bästa till sist, eller hur?

Bättre än sådär blev det inte! När vi nu tagit oss igenom usel estetik & tveksamt sammansatt hårdvara kan jag konstatera att spelen till denna gudsförgjätna konsoll hamnar någonstans mellan en gammal Amiga 500 och en 486-SX25. När jag själv köpte på mig den här konsollen till samlingen var jag av åsikten att “Nog för att det har skällts mycket på den, men SÅ djäkla illa kan det väl inte vara?”. Jo det kan det.. tydligen! Atari Jaguar tar hem priset som den absolut sämsta konsollen under 90-talet, och det med råge. Jag tror att företaget nådde en helt ny nivå av ordet “overhype” när man lanserade den här stinkande skithögen till maskin, som tack och lov blev överkörd året därpå av både Sony & Sega. Den tvingade även bort Atari från tv-spelsmarknaden en gång för alla (vilket förvisso var synd), men jag kan faktiskt förstå det. De allra sista maskinerna försvann från butikshyllorna 2007 till pizzapriser (no kidding), men den lever faktiskt kvar än idag tack vare små grupper av frenetiska fans som tillverkar homebrews. Kul att det finns några som uppskattar den iaf 🙂

Vill du äga ditt eget exemplar av Atari Jaguar?

Köp mitt! Skämt åsido, du får betala runt 1300-1500:- för ett boxat exemplar. Spelen är tyvärr ganska dyra och landar någonstans mellan 200-500:- styck. Om du vill ha en så är det inte för att plocka fram och spela på, utan för att minnas ett stycke vedervärdig spelhistoria. Jag tror att jag ska bygga ihop min Jaguar med det nya våffeljärnet vi köpte för ett tag sen.. Det blir nog populärt. Då får jag iaf mer användning för den än vad jag har nu 🙂 Mina damer och herrar : Är ni inte absoluta hardcoresamlare så rekommenderar jag att ni tar lååånga omvägar runt den här apparaten!

Stay retro, grow your pubes (out of proportion)!

//Stefan