Philips CD-i : Digital underhållning när den är som sämst.

Välkomna!

Innan jag kör igång med rescensionen vill jag passa på att lämna en ursäkt för att jag låtit bloggen förfalla under sommaren. Jag missade domänprenumerationer och allt, och därmed har sidan varit oåtkomlig ett tag. Jag har å andra sidan sett inte haft särskilt mycket att skriva om, då inköpslistan på konsollsidan har varit tunnare än ett pappersark. Nu drar hösten in och med den kommer mer inomhusaktiviteter! Känner jag mig själv rätt kommer inspirationen att höjas ett snäpp, och det kommer i sin tur att (förhoppningsvis) generera fler inlägg här på sidan. Med det sagt tar vi och drar igång rescensionen på en riktig oddball till konsoll : Philips CD-i. Jag vill minnas att jag i ett tidigare inlägg sa att det inte skulle bli någon investering i denna konsoll. Nu hade jag turen att komma över en till ett väldigt överkomligt pris, och vem är jag att säga nej i såna fall? Nu kör vi igång tycker jag. Enjoy!

Cheesy!

Philips CD-i lanserades år 1991 som en interaktiv multimedia cd-spelare! Marknaden runt cd-formatet var på väg att explodera, och i folkets mun låg ord som masslagring, interaktivitet & full motion video. Cd-formatet skulle bli frälsningen alla väntat på! Det fanns en dock en liten catch : Att köpa en snabb dator med en cd-rom spelare var allt annat än billigt på den tiden, och där såg Philips sin chans att klämma sig in på marknaden. När företaget lanserade sina första maskiner på den Amerikanska marknaden låg priset på mellan $699-$1400 (uppgifterna varierar kraftigt), och som ni säkert förstår så var det en djävla massa pengar på den tiden. Det var dock fortfarande billigare än en dator! Det finns ett flertal serier av Philips CD-i, men den vi ska koncentrera oss på idag är 400-serien, närmare bestämt CD-i 450. Det är ett sådant exemplar som står och samlar damm hemma hos mig iaf!

DSC_1161

Ful som stryk, men värre ska det bli!

Mitt exemplar är lite lagom slitet, men som sagt : Sånt får man räkna med när det inte kostar så mycket pengar. Designen är som ni alla kan se : Mastodontful! Hela faderullan är tillverkat i hårdplast, och med lite fantasi kan man föreställa sig denna maskin som en liten elgrill eller nåt. Lyft på det välvda locket, och där ligger dina välstekta mörtar och gonar till sig. Även kontrollen är tillverkad i billigast möjliga material, väger absolut ingenting och påminner litegrann om hålla i en gammal matlåda (en sån där du kört i micron till den tappat formen). Philips CD-i 450 är ful som stryk helt enkelt. Andra modeller (tex 200-serien) påminner mer om en gammal vhs-spelare, men någon sådan fanns tyvärr inte tillgänglig vid inköpstillfället. Nu när vi har spottat lite på utsidan ska ta vi den obligatoriska “under huven” vändan:

CPU

Display

  • Graphics Chip: SCC66470, later MCD 212[7]
  • Resolution: 384×280 to 768×560
  • Colors: 16.7 million w/ 32,768 on screen
  • MPEG 1 Cartridge Plug-In for VideoCD and Digital Video

Audio

  • Sound Chip: MCD 221[7]
  • ADPCM eight channel sound
  • 16-bit stereo sound
  • Digital Out [8]

Operating System

Other

  • 1 MB of main RAM[7]
  • Single speed CD-ROM drive
  • Weight with DV cart 1.460 kg, without DV 1.210 kg

CD-i accessories

  • CD-i mouse
  • Roller controller
  • CD-i trackball
  • I/O port splitter
  • Touchpad controller
  • Gamepad controller (Gravis PC GamePad)
  • IR wireless controller
  • RAM expansion and Video-CD (MPEG-1) support with DV Cart

Som den teknik intresserade kan se så var specsen faktiskt inte helt dumma för den tidpunkten. Den kunde faktiskt göra ganska avancerade saker, tro det eller ej! Frågan är bara den : Hur förvaltade Philips denna möjlighet? Det ska nästa paragraf handla om.

Cd-spelare eller konsoll? Eller båda? Eller en salig pölsa?

Ovanstående video sammanfattar ganska väl vilka visioner Philips hade med sin maskin. Det ska vara allt and then some! I dagens läge har vi tekniken som kan förverkliga ett sådant scenario, men 1991 var det inte riktigt lika enkelt. Att försöka skapa en hybridmaskin på den tiden var helt enkelt ingen vidare idé. Under den första perioden av apparatens livshistoria fokuserade man mycket på utbildning och musik medan spelen fick stå i bakgrunden. Senare försök att lyfta fram spelen misslyckades totalt mycket tack vare Playstation & Nintendo 64’s intåg på marknaden. Philips försökte med alla medel att marknadsföra konsollen med hjälp av tex videos som den ovan, men den allt mer kräsna konsumentpubliken svek apparaten för de mer renodlade konsollerna. Det fanns helt enkelt ingen plats för en maskin som försökte vara allt, men som var medioker i sina bästa stunder. 1998 slutade CD-i att säljas, och då hade Philips förlorat pengar i biljonklassen (jag skämtar icke).

Men varför köpte jag den då?

En mening : Unika Nintendo licenser!

Jag vet inte hur Philips gjorde, men de lyckades licensiera Mario & Zelda-serien till sin CD-i. Spelen tillverkades inte av Nintendo själva och tro mig när jag säger att de är ganska risiga, men: De är unika i spelvärlden, och eftersom jag är ett fan av Nintendo så köpte jag en CD-i. Hittills har jag bara fått tag på ett av spelen, och det är Hotel Mario:

DSC_1165

Det som återstår nu är att försöka få tag på de tre unika Legend of Zelda titlarna. De är alla sällsynta och kommer troligtvis att tära ganska hårt på plånboken, men det får det vara värt. Trots allt är det precis just det som driver mig som tv-spels samlare : Att hitta guldkornen som är lite extra knepiga att komma åt. När jag väl fått tag på dessa titlar så kommer jag att förpassa min CD-i 450 till arkivet. Det finns inget annat jag vill ha till “konsollen”, för ärligt talat så är den en av de mest värdelösa maskiner jag någonsin har haft “äran” att starta upp här hemma. Att vara överambitiös på ett nytt område leder uppenbarligen inte till något gott, iaf inte i Philips fall. Att den försvann från marknaden är fullt förståeligt.

Avslutningsvis:

Jag tar och bjuder på två screenshots från min spelsessioner med konsollen, och en video med en sammanfattning av spelen från konsollen. Om du av någon anledning fortfarande känner för att skaffa dig ett exemplar av denna konsoll, så är du troligtvis precis som jag ett fan av Nintendo’s spelserier. Jag kan i princip garantera att det inte finns någon som helst anledning i övrigt att köpa en. Iofs, om du känner att du har alldeles för mycket pengar i fickan & lider av temporär galenskap så är scenen din so to speak. Philips CD-i är ett udda samlarobjekt som fortfarande har en drös kultföljare på nätet. Uppenbarligen är jag en av dem, oavsett hur konstigt det än låter 🙂

DSC_1164

(International Tennis Open : Skitnödiga farbröder med artrit spelar tennis.)

DSC_1167

(Hotel Mario Introfilm : För oss som jobbar i Paint, och gillar det.)

(CD-i sammanfattning : För dig som inte förstår att du bör undvika konsollen.)

Med det tackar jag för mig. På återseende!

//Z